emeliem

Student

Student

 

Frågorna som vi fått under hela vårt liv.

Frågorna om vad vi ska göra med våra liv, göra i framtide, göra när vi vuxit upp...

 

Nu är framtiden här. Nu står vi med mössorna i handen och förväntas att fira för att vi klarat av studierna som av majoriteten ses som det svåraste de genomlidit under sina 18-19 år på jorden.

 

Vad är det då som vi egenklgen firar? Glädjen av att skiljas från dem som kommit att bli ens bästa vänner under tre års tid? Glädjen av att uppleva pressen från ett samhälle som föraktar ungdommar för just deras ungdom och smtidigt förväntar sig att dessa ungdommar som möts med misstro och fördommar ska finna sig i detta och ”bete” sig med respekt och vika sig inför de människor som kanske inte har något annat att hålla över oss än att just ha lyckats leva längre. När ska människor inse att ålder är en siffra och mognad är ett val? Et ena behöver nödevändigtvis inte utesluta det andra och själv skulle jag hellre ta order från en smart tioåring än en vuxen människa som vägrara att inse att livet har gråzoner som kanske inte stämmer överens med personens egna verderingar.

 

Livet och skolgången borde ha varningstexter precis som ett paket cigaretter har. ”Livet skadar allvarligt dig och personer i din närhet” ”Livet framkallar ångest, så börja aldrig leva på riktigt, det gör bara ont när du slås ner på jorden igen” och så vidare...

 

Ska vi fira detta? Fira att vi redan är fast i ett ekorhjul som vi inte har något annat val än att acceptera? Fira att vi inte kan ta oss varken vart vi vill i världen eller livet? Fira att vi redan är beroende av pengar som vi inte har och vuxna som växte upp i en helt annan värld och därmed endast tror att de kan förstå när de i själva värket inte har någon aning? Vi lever i samma värld, men vi verkar se så olika saker?

 

Missförstå mig inte, jag är inte bitter på heltid, men jag kan inte hjälp att känna en stor hopplöshet inför detta firande då jag under dessa tre års tid kännt ett stort tungt måln hängandes över mig med löftet om att jag inte duger, inte är bra nog och att jag inte kommer kunna ta mig dit jag vill. Att jag kanske inte ens kommer förstå vart det är jag vill ta mig innan det är försent eftersom detta liv öppnar upp för så få möjligheter.

 

Att växa upp är som en sjukdom, det blir värre coh värre och tillslut så dör man.

 

Är det så konstigt att studenter super sig fulla? Är det verkligen så konstigt av oss? Är det verkligen så konstigt med tanke på att jag under de senaste tre åren konstant försökt trycka undan oron om att jag trots 13 års utbildning, extrajobb, goda vänner, bra lärare och bästa möjlighet till ett tryggt liv inte alls är redo för att ta studenten och ge mig ut i vuxenlivet. Att jag inte kan njuta av att jag klarat alla kurser med bättre betyg än jag kanske förtjänar, inte kan njuta av de minnen från dessa tre åren som får mig att le bara jag ägnar dem en tanke. Istället är jag utbränd, livrädd för livet och alltför bra på att dölja mina känslor och att nedverdera mig själv. Detta på grund av att man alltid varit otillräcklig och att livet har förstört varenda bit av det lilla självförtroende man hade som liten. För är det något jag lärt mig mer än något annat tack vare betygsystem och en kursplan menad för poäng snarare än budskap så är det att hårt arbete inte lönar sig sålänge du inte gör ett enda misstag undeer tre års tid.

 

Man spelar hög musik för att slippa tänka och kunna koncentrera sig, men hur enkelt är det när alla texter påminner en om det man försöker fly ifrån?

 

 

Så visst, vi ska fira och försöka glömma rädslan för några dagar, men vad händer till hösen när man förväntas vara vuxen trots att man på många sätt känner sig mer hjälplös än när man faktiskt var liten... Då var man i alla fall trygg från framtiden.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas