emeliem

Australien

Student

Student

 

Frågorna som vi fått under hela vårt liv.

Frågorna om vad vi ska göra med våra liv, göra i framtide, göra när vi vuxit upp...

 

Nu är framtiden här. Nu står vi med mössorna i handen och förväntas att fira för att vi klarat av studierna som av majoriteten ses som det svåraste de genomlidit under sina 18-19 år på jorden.

 

Vad är det då som vi egenklgen firar? Glädjen av att skiljas från dem som kommit att bli ens bästa vänner under tre års tid? Glädjen av att uppleva pressen från ett samhälle som föraktar ungdommar för just deras ungdom och smtidigt förväntar sig att dessa ungdommar som möts med misstro och fördommar ska finna sig i detta och ”bete” sig med respekt och vika sig inför de människor som kanske inte har något annat att hålla över oss än att just ha lyckats leva längre. När ska människor inse att ålder är en siffra och mognad är ett val? Et ena behöver nödevändigtvis inte utesluta det andra och själv skulle jag hellre ta order från en smart tioåring än en vuxen människa som vägrara att inse att livet har gråzoner som kanske inte stämmer överens med personens egna verderingar.

 

Livet och skolgången borde ha varningstexter precis som ett paket cigaretter har. ”Livet skadar allvarligt dig och personer i din närhet” ”Livet framkallar ångest, så börja aldrig leva på riktigt, det gör bara ont när du slås ner på jorden igen” och så vidare...

 

Ska vi fira detta? Fira att vi redan är fast i ett ekorhjul som vi inte har något annat val än att acceptera? Fira att vi inte kan ta oss varken vart vi vill i världen eller livet? Fira att vi redan är beroende av pengar som vi inte har och vuxna som växte upp i en helt annan värld och därmed endast tror att de kan förstå när de i själva värket inte har någon aning? Vi lever i samma värld, men vi verkar se så olika saker?

 

Missförstå mig inte, jag är inte bitter på heltid, men jag kan inte hjälp att känna en stor hopplöshet inför detta firande då jag under dessa tre års tid kännt ett stort tungt måln hängandes över mig med löftet om att jag inte duger, inte är bra nog och att jag inte kommer kunna ta mig dit jag vill. Att jag kanske inte ens kommer förstå vart det är jag vill ta mig innan det är försent eftersom detta liv öppnar upp för så få möjligheter.

 

Att växa upp är som en sjukdom, det blir värre coh värre och tillslut så dör man.

 

Är det så konstigt att studenter super sig fulla? Är det verkligen så konstigt av oss? Är det verkligen så konstigt med tanke på att jag under de senaste tre åren konstant försökt trycka undan oron om att jag trots 13 års utbildning, extrajobb, goda vänner, bra lärare och bästa möjlighet till ett tryggt liv inte alls är redo för att ta studenten och ge mig ut i vuxenlivet. Att jag inte kan njuta av att jag klarat alla kurser med bättre betyg än jag kanske förtjänar, inte kan njuta av de minnen från dessa tre åren som får mig att le bara jag ägnar dem en tanke. Istället är jag utbränd, livrädd för livet och alltför bra på att dölja mina känslor och att nedverdera mig själv. Detta på grund av att man alltid varit otillräcklig och att livet har förstört varenda bit av det lilla självförtroende man hade som liten. För är det något jag lärt mig mer än något annat tack vare betygsystem och en kursplan menad för poäng snarare än budskap så är det att hårt arbete inte lönar sig sålänge du inte gör ett enda misstag undeer tre års tid.

 

Man spelar hög musik för att slippa tänka och kunna koncentrera sig, men hur enkelt är det när alla texter påminner en om det man försöker fly ifrån?

 

 

Så visst, vi ska fira och försöka glömma rädslan för några dagar, men vad händer till hösen när man förväntas vara vuxen trots att man på många sätt känner sig mer hjälplös än när man faktiskt var liten... Då var man i alla fall trygg från framtiden.

Pretty in pink

                                                          

De närmast hjärtat

Oväntat

Skrev ett inlägg om att jag saknar en av mina bästa vänner och bara någon timme senare kommer ett sms där hon säger att hon kommer till Karlstad för att träffa mig. Vi spenderade några mysiga och roliga timmar på relax-avdelninen på badhuset och sedan åt vi mat och pratade i några timmar. Så mysigt och välbehövligt att få prata igenom om gamla minnen.

                                               

Saknar håret, men tjejen ännu mer

Coachella

Alltså kan inte beskriva vilken dröm det skulle vara att få uppleva detta på nära håll. Festivaler i all ära, men coachella tar nog priset som den man måste uppleva! Sörjer att jag inte är där nu när det drar igång, men håller hoppet uppe om att kanske redan nästa år få vara där...               

                                                                                                                                                

Du förstår inte

Jag kan känna hur jag förändras, jag skrattar inte på samma sätt, ler inte på samma sätt, pratar inte på samma sätt och jag är inte ens utvilad när jag vaknar upp från flera timmars sömn.

Det första man tänker på när man ser någon annan tjej är om hennes ben är smalare än ens egna eller om man själv är den som är smalare. Det är tävlingsinriktat och nedverderande och man hatar sig själv för att man tänker så men man kan inte hjälpa det.

Gör något som man vet är skadligt och fel, eller låta bli och istället känna självhatet?

Den konstanta pendlingen mellan dessa två och vilket man än väljer så känner man sig misslyckad. Misslyckad för att man vet att samhället säger åt en att konstant vara starkare och bättre än vad man egenkligen är och vetskapen om att man inte ens får utrycka sina känslor eftersom att något så enkelt som att visa sig sårbar är rentutsagt fel.

Visst, det är mycket enklare att vara stark om man har någon annan att förlita sig på. Någon som säger hur stark du är och att du klarar vad som hellst, men om man aldrig lär sig att vara stark i sig själv, hur ska man då klara av de nätter som man måste överleva på egen hand?

 

Lär dig att vara en krigare

Du är ingen prinsessa i fara

 

Du kan rädda dig själv?

Are we out of the woods??

                                                                                                                                                                                                                                                         

Wreck this journal

Om det är något jag vill ha och något som jag verkligen önskar att jag skulle orka lägga ner tid och energi på så är det denna dagbok. Har försökt skriva i flera år, men det är inte riktigt min grej. Såg att de faktiskt fått in sånna här i stan så kanske ger det en chans.

 

                                                 

Thailand

Längtar tillbaka till värme väldigt mycket just nu...

 

                                                                                                                                                                                                              

Favoriter

I 98% av de fall som jag ska utsätta mig för en situation jag finner obekväm så ser jag alltid till att ha fixade naglar... Så om mitt nagelack inte är avskavt så kan du förutsätta att jag antingen ska göra eller har gjort något jag finner mycket obekvämt eller jobbigt.

 

                           

Detta var exempelvis från samma dag som jag kapade av mig håret...

Gymnasiearbete

Är det vanligt att man blir så stressad så man inte ens klarar av att ta tag i det som stressar en utan att börja gråta? Tja, det är så jag känner i nuläget... Jah har seminarium för gymnasiearbetet imorgon och jag tror inte att denna nervositet som jag känner i nuläget kommer överträffas under min livstid. 

Har fått hjälp av finaste Tea, då hon läst igenom det jag lyckats skriva ihop och enligt henne så ska jag sluta oroa mig. Har en så dålig känsla inför hela grejen och kommer sväva på moln ifall jag blir godkänd. Blir jag inte det lär det inte skrivas några fler inlägg här. Ni kan ju hålla utkik efter dödsanonser som stämmer in på mig om ni undrar vart jag tar vägen i sånna fall...

                      

Upp